Björnjakten

En stämningsmättad, fiktiv berättelse skriven av Lena Grahn, en av Tentipis medarbetare. Skildringen bygger på insamlat material om samiskt folkliv.

Gryningsljuset letade sig upp över den granskogsklädda horisonten, och den efterföljande solskivan satte under en kort stund himlen i brand och lät vinterlandskapet bada i ett gyllengult ljus. Mot detta glödande skådespel tecknade ett litet antal renskinnsklädda kåtor sina trekantiga profiler. Över rököppningarna dallrade luften, när värmen från eldstäderna mötte vinterkylan. Den lilla renhjorden, som hölls samlad i närheten av den tillfälliga boplatsen, grävde redan efter den begärliga renlaven i den halvdjupa snön.

Björnen kommer ut ur sitt vinteride.

Borta vid kallkällan hade morgontidiga besökare lämnat spår efter sig i snön, som under gårdagskvällen lagt sig som ett jungfruligt täcke över tidigare aktiviteter. Leilas vattenförråd hade tagit slut och nu följde hon med skinnpåsen i handen ett redan upptrampat band av fotspår, som ledde till källan. Den skarpa kylan stack som nålar i näsborrarna, och Leila uträttade skyndsamt sitt ärende. På väg tillbaka till kåtan, vars ingång vette mot den uppgående solen, såg hon den vita röken, som steg från rököppningen och skvallrade om att hon nyss lagt ett lager rå ved på elden. En bit bort hade männen i vistet samlats. Hon hörde deras spända och ivriga röster, när hon steg in i kåtan och åter omslöts av dess varma, trivsamma famn.

Stämningen bland männen var laddad. Denna dag utövade värmen och kvinnorna i kåtorna ingen lockelse på dem. Niilas, Mihkkel och de andra jägarna gjorde de sista förberedelserna inför dagens svåra och farliga jakt. De traditionella riterna var noggrant utförda för att få jaktlycka inför mötet med björnen, djuret med tolv mäns styrka och en mans förstånd. Under gårdagen hade männen till nåjdens jojkande och trummande på ett björnskinn tillbett sejtar utställda runt offereldar. Nåjden hade också tillfrågat björnens ande om männen fick tillåtelse att döda en björn.

”Nu är det dags att ge sig av”, ropade Biera. Medan jaktlagets främste jägare, Ággi, slog på trumman för att spå lycka för jakten, formerade sig männen i en bestämd ordning. Med skidorna påspända ställde sig Biera först, då det var han som hade upptäckt björnens gömsle. I handen höll han käppen med mässingsringen, som skulle skydda honom mot onda krafter och därmed bidra till jaktlyckan. Efter honom följde Ággi, som spådde lycka, och som tredje man kom Niilas, jägaren som var utsedd att döda björnen. Därefter följde resten av laget, var och en på sin bestämda plats.

Jägarna tillber sejtar medan nåjden jojkar björnjojker
och trummar på ett björnskinn.

(Elgström, 1913)

Ångan från utandningsluften steg som små rökmoln mot himlen, när männen började röra på sig. Under färden mot björnens gömsle kom samtalet helt naturligt att röra sig kring det djur de snart skulle döda.
”Kan ni förstå att en levande varelse kan sova så länge utan att varken äta eller dricka?” Det var Biera som talade.
”Det är svårt att begripa”, menade Ággi, ”men så är han allt mager, när han kommer fram någon gång i skarsnömånaden.”
”Inte är det väl så underligt. Vi vet ju att fjällfarfar för stunden lämnat det jordiska och är i gudarnas värld. Då behöver kroppen inte så mycket mat.” Nu var det Ánde, som kastade sig in i samtalet.

Mycket hann man på väg mot gömslet att dryfta om björnens magiska kraft och om blodet från den dödade björnen, som alla jägarna snart skulle få dricka för att få dess mod och kraft.

Hemma i vistet hade den nya dagen satt fart på de flesta. Det var bara gamla Elle som låg kvar på sin tjocka, isolerande bädd av granris och renskinn, alltför svag av sjukdom för att orka stiga upp. Hennes fötter var nerstoppade i skinnsäckar för värmens skull och över sig hade hon varma fällar av renkalvskinn. Leila, hustrun till Biera, jägaren som upptäckt björnens gömsle, var i full färd med morgonens bestyr. Lilla Innga skulle ammas och bytas på och Leilas egen morgonmåltid beredas: en bit torkad gädda, renbuljong och lite av den vitaminrika gröten, som Leila i somras gjort i ordning av hackad fjällängssyra och renmjölk. Gröten förvarades nu i en kagge nersänkt i kallkällan.

Den med stenar avgränsade, rektangulära härden, árran, mitt i kåtan och de två stockarna, som låg utlagda mellan eldstaden och ingången, delade utrymmet i två rum med en liten förstuga mellan stockarna. Där förvarades det lilla vedförrådet. Precis som varje sak hade sin egen plats på den begränsade ytan, hade Leila och Biera sina bestämda platser i kåtan. Det högra utrymmet från ingången sett, närmast köksdelen, var Leilas område. Här hade hon längst ut mot väggen lagt sin hoprullade nattbädd för att få bättre utrymme för dagens aktiviteter. Intill stod kisan, det lilla skrinet där hon förvarade sina personliga ägodelar.

Lilla Innga, som varit vaken en god stund, hade godmodigt legat och jollrat i vaggan, gietkkan, som hängde från taket och som var gjord av trä och garvat renskinn och hade torkad vitmossa i botten för att hålla barnet torrt. Nu hördes det en otålig förändring i ljuden från det lilla barnet.
”Vill du inte ligga längre?”, sade Leila med mjuk röst. ”Vill du komma till ieddne? Kom, skall jag lyfta ur dig ur vaggan. Du är väl hungrig.”
Leila lade flickan till bröstet, och Ingga vände genast huvudet mot moderns barm. Snart hördes det snabba klunkandet när den varma mjölken svaldes ner.

Samtidigt som hon ammade flickan, fortsatte Leila med matbestyren. Över elden i kåtans mitt hängde kokkärlet med renbuljong. I den tänkte Leila blanda ner lite av den goda, röda tallbarken, som de samlat in i sommarmånaden, geassemánnu, och sedan rostat i en övertäckt kokgrop i marken. Hon sträckte sig försiktigt in över köksdelen, påssjon, som låg längst in i kåtan bakom eldstaden, och fattade tag i den lilla skinnsäcken med bark. Med ena handen tog hon ur lite och lade ner den i den rykande buljongen. De råa vedträn, som Leila innan hon gick för att hämta vatten hade lagt överst på den koncentrerade elden för att de skulle torka, hade sjunkit ner och fått nya lager av rå tallved över sig. Flammorna sträckte sig begärligt efter de nu torra klabbarna och strök sig girigt mot dem, tills de fattade eld och gav den extra värmeskjuts, som fick buljongen att börja koka.

Medan hon höll på med sina morgonsysslor gick Leilas tankar gång på gång till Biera och de andra männen i jaktlaget. För henne och de andra kvinnorna i vistet var detta en dag fylld av spänning och förväntan men också av en viss oro. Skulle männen lyckas döda björnen utan att någon kom till skada? Att kvinnorna inte fick delta i många av riterna, följa efter jägarna eller bevittna tillvaratagandet av björnen och tillagningen av köttet var sedvänjor och regler som ingen ifrågasatte. Leila visste att hon hade sin givna plats i det som skulle komma att utspela sig under de närmaste dagarna.

Jägarna hade nu nått fram till björnens gömsle, en hålighet mellan två stora stenblock. Sakta slog de en ring runt platsen, medan Biera gick fram till den sovande björnen och stötte till den med sitt spjut. Ingen reaktion.
”Stöt hårdare”, manade Ággi. ”Vi kan inte dra björnens vrede över oss genom att utmana honom halvsovande.”
Biera stötte åter till björnen, och nu rörde den lite på sig.
”En gång till”, sade Ággi.

Jägare redo för dödsstöten. (Ekman, 1910)

Nilaas, som var den som skulle döda björnen, stod beredd med spjutet. Han stödde det mot marken men dolde spetsen med sin kropp. När björnen gjorde ett utfall och reste sig på bakbenen skulle han blotta spetsen, och sedan låta björnens egen vikt göra jobbet. Om allt utföll till det bästa, skulle spjutet tränga in i hannens breda bringa eller hals, och själv skulle han hinna kasta sig undan.

Nu började björnen vakna till ordentligt. Biera stötte åter till den, nu med rejäl kraft, och tog sedan några snabba steg bort från djuret. Med ett morrande tog sig den store björnhannen upp i stående ställning, inte helt stadig på benen. Männen var totalt koncentrerade inför den farliga uppgiften. Deras kroppar var spända, och ögonen hölls stint riktade mot det heliga bytesdjuret.

Björnens hals genomborras av spjutspetsen. (Ekman, 1910)

Dagarna var korta så här i nyårsmånaden, ođđajagimannu. Solen som lyst med sitt bleka vinterljus hade börjat sjunka bakom bergsryggen. Kvinnorna i vistet hade alla klätt sig i sina bästa kläder. I en av kåtorna satt Ánne, Máret och flera till ivrigt väntande på mjuka renfällar utlagda över det tjocka granristäcket, som dolde marken på ömse sidor om eldstaden. Risets utstickande ändar hölls på plats av de två stockar, som löpte mellan härden och ingången. Stockarna ledde kall, syrerik luft till elden, som med ett knastrande ljud brann i eldstaden och gav både ljus och värme till rummet. Med jämna mellanrum tog någon av kvinnorna några vedträn från den bara marken mellan stockarna och lade dem på elden. Medan röken sakta sökte sig uppåt mot rököppningen skapade flammorna diffusa skuggdanser på väggarna mellan kåtastommens smäckra granstänger. Där stängerna i toppen strålade samman fann röken sin väg ut till den krispiga vinterkylan.

Albarken var tuggad och klar och låg och väntade i köksdelen, påssjon, bakom eldstaden.
”Måtte nu allt ha gått väl och ingen ha råkat ut för björnandens vrede”, sade Máret.
”Åh, björnjägarna vet vad de behöver göra för att skydda både sig själva och oss här hemma”, trodde Ánne. ”Vi behöver nog inte oroa oss.”
”Jag kan inte hjälpa det, men jag kan inte känna mig helt lugn förrän männen är hemma igen och jag med egna ögon kan se att de är välbehållna”, sade Máret.
”Tyst, jag hör något”, utbrast Leila, hustrun till jägaren som upptäckt björngömslet.
På avstånd hörde kvinnorna manssång och visste då att jaktlaget var i antågande.
”Albarken, var är albarken?” Det var Ánne som ropade, förväntansfullt upphetsat.
Sången steg i styrka och kvinnorna stoppade in albarken i munnen. När Niilas, björndräparen, så som traditionen bjöd kröp in genom öppningen i påssjon, möttes han av ett regn av tuggad albark, som kvinnorna spottade på honom. Även de två hundarna, som följde efter honom in i kåtan, bespottades respektfullt.

Björnfesten var inne på sin fjärde dag. Köttet, som kokats av männen, var i det närmaste uppätet. Den främre delen av björnen hade traditionsenligt tillfallit männen och den bakre kvinnorna, då djurets farliga makt hade lägre styrka där. Under de dygn festligheterna pågått hade alla män sovit i slaktkåtan, åtskilda från kvinnorna.

Ánne hade under dessa dagar många gånger kastat sina blickar mot Niilas, jägaren som stuckit sitt spjut i den stora björnhannen. Han var en stilig man, tyckte hon, och modig var han också. Vid ett par tillfällen fick hon en blick tillbaka, då Niilas märkte att hon tittade på honom, och då spratt det till i magen på henne av förväntan.
”Imorgon skall jag allt träffa björnskinnet”, sade hon till Leila som satt bredvid henne vid elden. Leila tittade roat på henne och anade vad som rörde sig i sinnet på den unga kvinnan.

Då köttet var uppätet hade björnbenen omsorgsfullt samlats ihop och lagts i den granklädda gropen, stor som en björnkropp. Där låg nu björnens ben, i samma positioner som de haft hos det levande, heliga djuret.

Björnbegravningen var till ända och männen var i full färd med att spänna upp björnskinnet och fästa det på en påle. Kvinnorna, som inte hade fått delta i de riter som omgav björnjakten, skulle nu äntligen få stå i centrum och fylla sin roll i de uråldriga sedvänjorna. Enligt traditionen skulle den kvinna som först träffade det uppspända skinnet och var ogift äkta den man som fällt björnen. Var hon redan gift, skulle hennes man vara den som fällde stammens nästa björn.

Stämningen var uppsluppen. Máret fnissade förtjust, när hon försågs med ett alspjut och fick ögonen övertäckta.
”Jag som har så svårt för att sikta”, skrattade Biret. ”Hur skall det gå, när jag inte får se vad jag gör. Fast det kanske går bättre då.”

Kvinnorna försöker träffa björnskinnet med pil eller spjut. (Elgström, 1913)

Ánne stod i tur att få ögonen förbundna. Hon tittade bort mot Niilas och därefter mot Leila, som mötte hennes blick. De båda kvinnorna log ett hastigt leende mot varandra.

När det var Ánnes tur att slunga spjutet, såg hon för sin inre syn hur det sökte sig genom luften och borrade sig fast på den plats där björnen haft sitt hjärta. Sakta höjde hon spjutet över axeln och med ett triumferande rop kastade hon iväg det mot det mål hon utsett.

SLUT

Denna fiktiva berättelse är grundad på information om samiskt folkliv, som jag samlat in via internet. Har du något intressant att berätta om samernas seder och traditioner får du gärna höra av dig till mig lena.grahn@tentipi.com