Långdistanslöparen Markus Torgeby valde att bo som en eremit i ett tält, en tältkåta från Tentipi®, mitt i vildmarken, för att fly undan all press och kaos i hans liv.
avsläppta, för ”Björnfjorden”. Vi korsar minst trettio björnspår på vår väg norrut. Det känns verkligen otäckt och får oss att helt från början fundera kring hur och var vi skall ställa upp vårt nästa läger. Visserligen har vi grubblat länge över ett björnstängsel och till och med skissat på ett vid två tillfällen – men i själva verket förstår man ju inte riktigt vad som försiggår i huvudet på björnen. Att sätta upp stängslet tar gott och väl fyrtiofem minuter. Därför är vi mycket glada över att tältet är uppställt på runt fem minuter, oavsett om det stormar eller marken är 
hård. Under senare år har jag provat många tälttyper: geodetiska tält, tunneltält, stora tält, lätta tält, små tält – jag var emellertid inte hundraprocentigt nöjd med något av dem. Med Safir 5 har jag dock hittat en lösning, som klarar en polarexpeditions alla krav: snabb resning och hoptagning, stabil i de häftigaste snöstormar och stor nog för att man någon gång ibland, i avvaktan på bättre väder, också skall kunna tillbringa tre dagar i sträck i tältet med packning och allt. Eftersom vi avstått från tältgolv, kan vi gräva ut ett djupt hål direkt innanför ingången. Detta ger oss ännu mer plats i tältet. Perfekt!
Ett år i tältkåta
År 2009 började Jarmo och Laura Järvinens planer på att under ett års tid leva och bo i en tältkåta från Tentipi ta form. Den boplats de valde är en ö i den Åboländska skärgården i södra Finland. Här kan du tal del av deras berättelse som sträcker sig över fyra årstider.
Början
Jag tror ingen av oss riktigt kommer ihåg hur idén om att bo ett år i en kåta dök upp. Det var först bara en avlägsen dröm, men sedan började vi diskutera saken mera allvarligt. Första reaktionen till en sådan tanke är ju, att det inte är möjligt. Men, varför inte?
Från det att vi första gången diskuterade saken någon gång på hösten, gick allt väldigt fort. Vi hittade ett perfekt ställe att sätta upp kåtan på: en skyddad dal på grannön, ute i Åboländska skärgården i södra Finland. På ön bor det ungefär 15 människor, och den är ca en kvadratkilometer stor. Förbindelsebåten kör dit flera gånger i veckan. Vi fick arrendera mark samt bygga ett utedass på området.
Den rätta kåtan hittade vi också lätt. Jarmo hade tidigare bekantat sig med Tentipis tältkåtor genom sitt yrke som vildmarksguide. Det var bara frågan om vilken modell som skulle bäst passa oss. Med hjälp av Tentipis personal valde vi modellen Safir 9 bp. Den verkade vara lagom i storlek (ca 15 kvadratmeter) samt lätt att flytta på. Vi beställde Safir-kåtan och en kamin och fick hem dem till oss i början av november.
Innan vi kunde sätta upp kåtan, måste det byggas en terass, något slags trägolv, som skulle skydda oss mot kylan och fukten från marken. Jarmo konstruerade ett trägolv med 25 mm vindskyddsskivor under. Vi byggde också utedass och beställde ved.
När man skall flytta från en vanlig tvåa till ungefär 15 kvadratmeter kåta, måste man radikalt minska på det man äger. Vi sålde en stor del av våra ägodelar på loppis och skänkte möbler åt sådana som ville ha dem. När vi packade ihop vår världsliga egendom, hade vi fortfarande en släpvagn full med lådor. Då fanns det kvar bara sådant som man absolut behöver – trodde vi.
Vi sov en testnatt i kåtan i slutet av november. Då blåste det närmare 20 m/s, och vi hade ännu inte någon säng utan sov direkt på golvet. Men ändå kändes det väldigt roligt och spännande, och vi började invänta nyåret, då vi hade bestämt oss för att flytta in.
Vintern
Vintern började ungefär den dagen när vi flyttade in. Och vilken vinter det blev! Det hade inte varit så mycket snö och is i området på flera årtionden. Men det passade oss bra; nu fick vi på riktigt veta hur det var att bo i en kåta på vintern!
Det tar lite tid för kroppen att vänja sig vid kyla. Men vi tyckte båda, att det egentligen gick förvånansvärt snabbt! Vi sov i sovsäckar och eldade inte alls under natten. Därför kändes det heller inte svårt att vakna på morgonen och gå till dasset utan ytterkläder. Men, något som vi senare fick upptäcka var, att det inte var lätt att vistas i vanlig rumstemperatur, när man hela tiden var utsatt för minusgrader …
Kylan i sig är inte farlig; den är bara någonting som man måste beakta. Det är viktigt att se till att kroppen får tillräckligt med energi och varm vätska samt vila. Aptiten var enorm under hela den kalla perioden! Vi hade byggt ett ”kylskåp” under golvet, en gammal tunna som var nergrävd i marken. Där frös inte maten. För det mesta innehöll menyn grytor och soppor, eftersom de värmer så bra samt innehåller mycket vätska. Vi drack bara varmt vatten. Att dricka kallt vatten i kall temperatur kan få en att må väldigt illa. Kroppen accepterar bättre varmt vatten.
Våra vardagssysslor innebar väldigt enkla saker: att hämta vatten från byn, laga mat, klyva ved, ordna späntstickor osv. Alla vardagliga göromål tog mycket längre tid än vad de brukar ta i ett nutida hushåll. Att laga mat började med att klyva ved, göra upp eld och sedan laga själva maten. Efter maten fick vi värma upp vatten för disk osv. Men vi njöt av detta! Det enkla livet kändes på något sätt väldigt rätt.
Nog hann vi också njuta av den fina isvintern. Vi gjorde utflykter till andra öar, skidade på isen och fiskade. Även om vi inte eldade på natten, gick det åt en del ved. Vi ville ju inte frysa och ha det obekvämt medan vi t.ex. lagade mat. Så vi var tvungna att beställa lite mer ved. Eftersom båten inte längre kunde köra till bryggan, fick de lyfta av veden på isen, och därifrån fick vi hem den med hjälp av vänliga öbor.
Det var överraskande att märka hur ljust det egentligen är på vintern. I en storstad tänds gatubelysningen tidigt på eftermiddagen vintertid, och då känns det på en gång väldigt mörkt. Kontrasten mellan gatubelysningen och skymningsljuset är så stor, att himlen faktiskt ser väldigt mörk ut. Men där det inte finns gatubelysning, kan man njuta av den fina och mjuka skymningen och se hur himlen sakta blir mörkare och mörkare och stjärnorna tänds.
En annan överraskning var hur ”borta” vi var i det som hände i andra delar av världen. Eftersom vi inte fick några tidningar eller hade elektricitet för radio eller tv, visste vi faktist ingenting om nyheterna. Och det märkliga var, att vi inte saknade dem alls. De viktigaste sakerna fick vi ju alltid veta, när vi gick på promenad till byn – då berättade de andra öborna om de största nyheterna. Men det var tillräckligt. Man kan bara undra hur mycket onödig information den moderna människan får?
Vintern i kåtan var på många sätt en positiv överraskning. Det var inte alls kallt Det var inte heller trist eller svårt att leva där utan väldigt intressant och roligt.
Våren
När började våren? Kanske då, när båten vid påsk körde till bryggan för första gången på två månader? Eller då, när snön smälte och det plötsligt var helt underbart lätt att gå på bar mark, utan att varje steg sjönk ner i snön? Eller då, när nattemperaturen närmade sig noll grader, och vi kunde packa bort sovsäckar och krypa ner under lakan istället? Ja, det är svårt att definiera, men plötsligt var våren där i alla fall. Och den var starkare än någonsin!
Vi var ju i naturen hela tiden. Vi fick se, höra, dofta och känna även de minsta förändringarna i naturen. Och det var fint! En av de starkaste upplevelserna var nog fågellivet. Under vintern hade vi lyssnat på vinden, vågorna och isflakens ljud, innan vi somnade. Men på våren förändrades ljudvärlden helt och hållet. Först var det en enstaka koltrast som sjöng på kvällen utanför kåtan. Men snart var hela omgivningen full av fågelsång! Det var ibland svårt att somna, eftersom ljudet var så starkt! Det var som att lyssna på en evig konsert med olika, fina fågelljud. Ibland sjöng fåglarna så mycket på natten, att vi båda vaknade vid fyratiden! Och det var inte bara sången utan också ljudet från vingarna, som hördes in i kåtan.
På något sätt hade fåglarna också en stor symbolisk betydelse: Den ”tysta och ensamma” vintern var över. Först var det bara vi och några harar och svanar, sedan kom alla flyttfåglarna, och snart skulle även båtfolket komma till ön!
All snö förvandlades till vatten. Det betydde, att det blev mycket vått och lerigt utanför kåtan. Och det regnade också mycket, speciellt i april. Men ändå blev det inte fuktigt inne i kåtan. Vi var överraskade. Att det var torrt på vintern berodde på att det var så kallt, men inte heller på våren fick vi några problem med fuktigheten. Om det fanns lite fukt på väggarna under mycket regniga dagar, torkade det genast upp när vi eldade i kaminen.
Det var inte bara fåglar som besökte oss. Efter att ha varit och hälsat på hos släktingar, kom vi hem och hittade spår av möss. De hade riktigt festat hos oss! Vi tog ut allt från kåtan och bestämde oss för att göra en riktig storstädning på samma gång. Det resulterade i flera nya loppislådor. När vi flyttade, trodde vi att vi hade med oss bara det nödvändigaste, men efter några månader i kåtan märkte vi vad som verkligen behövdes! Efter den här händelsen var vi extra noggranna med att förvara allt i lådor med lock.
Vi fick också möta några huggormar, som bodde under golvet. Som tur var, kom de aldrig in i kåtan utan höll sig utanför. De trevligaste djurvännerna som vi fick var kanske korna, som kom till ön för sommarbete. I maj kom det tio kor, och tio stycken hade förts till grannön. Efter tre dagar var alla kor på vår ö; de ville förstås alla vara tillsammans!
Sommaren
Vårt ställe var perfekt skyddat på vintern. Även under de hårdaste stormarna gick allt bra, och vi behövde inte frysa. Men på sommaren… då blev vår dal het! Luften stod stilla. Vi vaknade varje morgon vid sjutiden, helt svettiga. Kaminen användes inte alls under sommaren. Vi lagade maten på Trangia-köket.
Eftersom det sällan är fel på vädret utan istället på det faktum att vi försöker göra vissa saker under olämpliga omständigheter, bestämde vi oss för att inte låta hettan störa oss. Vi sov i kåtan men var borta under dagarna. Det var den vettigaste lösningen vi kunde hitta på. Vi for på utflykter, paddlade, simmade och hjälpte till i byn. Och på kvällen traskade vi tillbaka till kåtan. Det är bra, att det finns myggnät på dörren i kåtan; på det sättet kunde vi vädra hela dagen.
Myggnätet var bra annars också, eftersom det fanns mycket insekter utanför kåtan. Men inte inne i kåtan! Ett par gånger varje sommar blir luften full av flygmyror. Det hände nu också, men den här gången fick vi uppleva dem på mycket närmare avstånd än vanligt. Det lät som om det regnade. Men det regnade inte vatten utan flygmyror! Största delen av dem höll sig utanför; några enstaka kröp in genom skorstenen.
Vintertid kunde man se kåtan bra från naturstigen, som går ungefär femtio meter bort. Men på sommaren var växtligheten så tät, att väldigt få turister hittade till kåtan. Eller kanske hade någon besökt den medan vi var på utflykt, men det störde ju inte oss. Vi fick vara i fred. Men i byn var det mycket folk! Och efter en tyst vinter var det skönt att umgås med folk. Så är det alltid i skärgården. Efter vintern känns det härligt med turister, och efter sommaren känns det skönt att få vila igen. Vi fick berätta om vårt liv i kåtan många, många gånger. Folk var väldigt intresserade av vårt val att bo på det här sättet, och vi hade många fina diskussioner med människor. Det verkar vara så, att väldigt många människor tycker att den nutida, västerländska livsstilen inte är riktigt bra. Många sade till och med, att de fick inspiration av oss. Det kändes väldigt trevligt.
Vi hade byggt en liten trädgård på våren. Vi odlade örter, olika sorters sallad, tomater och andra grönsaker. Allt gick bra tills vattnet från brunnen nära oss tog slut. Brunnen är gammal och trasig, och man kan inte dricka vattnet, men det går att använda i trädgården. Ja, så länge som det finns vatten, vill säga. Efter början av juni kom det nämligen inte en droppe regn. Inte förrän i september. Vi fick ändå en liten skörd men bestämde oss för att fixa brunnen till nästa sommar, om vi skulle vilja odla något då.
Att bo i en kåta på sommaren var väldigt lätt. Som att bo i stuga ungefär.
Hösten
Efter den heta sommaren, välkomnade vi ivrigt hösten! Temperaturen blev lagom; man kunde börja elda i kaminen igen och laga mat på den också. Först for turisterna, sedan flyttfåglarna, därefter korna, och till sist löven från träden. Nu var det bara vi igen.
Det började blåsa hårt. Och regna. Men allt detta kändes på något sätt bekant. Vi hade hunnit vänja oss vid alla sorters väderlekar under året. Vi behövde inte längre oroa oss för att kåtan skulle flyga med stormen, eftersom vi hade lärt oss att lita på den.
Nu var det skönt att fara på långpromenader i regn, komma in igen, elda i kaminen, koka te och sitta och läsa någon trevlig bok högt. Vi njöt! Det kändes också skönt att det blev mörkt på kvällarna. Vi fick tända oljelamporna igen och se det fina, mjuka ljuset.
Hösten var nog den mest harmoniska perioden under vår vistelse i kåtan. Vi hade vant oss vid livet där, vardagliga sysslor var lätta att sköta, och vi hade hunnit fixa allt som skulle fixas. Vi hade just den utrustning som vi behövde, inte något extra. Och ingenting saknade vi.
