Våra tält i användning

background-homepage-02.jpg

Vi tycker själva att våra tält är fantastiska, men vi är ju partiska. Därför kommer vi här att samla reportage, kunders omdömen, filmer, foton och annat, så att du kan läsa vad andra anser om våra tältkåtor och se hur de används runtom i världen.

Det finns ännu fler reportage och berättelser på våra sidor på sociala medier. Har du något intressant att bidra med, får du väldigt gärna skicka det till socialmedia@tentipi.com.

Äventyrare och andra extrema användare

Mission Icefox (Spetsbergen) 2013

 

cd9816ae3f.jpg
Foton: fuchs@mikefuchs-fotografie.de
“Vi gjorde en spännande och tuff färd från norra Svalbard tillbaka till huvudstaden. Inget annat tält än en tältkåta från Tentipi skulle ha klarat de förhållanden som vi hade i Arktis. Vi har använt många tälttyper under de senaste fem åren, men inget är tillnärmelsevis lika bra. De är lätta att resa både på snö, permafrost och havsis eller när det blåser 25–33 sekundmeter. Den goda kvaliteten gör att man kan känna full tillit till att inget kommer att gå sönder, och med en god natts sömn är man redo för ännu en tuff dag. Dessa faktorer i kombination gjorde vår expedition till en fullständig succé. Från 80 grader nord till 78 grader nord. Perfekt!” Position N79°17.107, E16°01.550. Nu bär det av.

414a4509c2.jpg

De båda snöskotrarna vände tidigt på morgonen tillbaka söderut. Nu är vi ensamma. Inom 300 kilometers omkrets finns det inte ett hus eller något annat, som skulle kunna vara oss till hjälp. Undan för undan packar vi expeditionsslädarna med stor omsorg. Från första till sista pinal stuvar vi sakerna i den ordning vi behöver dem: tält, te, fotoutrustning… Efter några kilometer på skidor kallar Eric och jag fjorden, där vi blev
09b4de49fa.jpgavsläppta, för ”Björnfjorden”. Vi korsar minst trettio björnspår på vår väg norrut. Det känns verkligen otäckt och får oss att helt från början fundera kring hur och var vi skall ställa upp vårt nästa läger. Visserligen har vi grubblat länge över ett björnstängsel och till och med skissat på ett vid två tillfällen – men i själva verket förstår man ju inte riktigt vad som försiggår i huvudet på björnen. Att sätta upp stängslet tar gott och väl fyrtiofem minuter. Därför är vi mycket glada över att tältet är uppställt på runt fem minuter, oavsett om det stormar eller marken är 535431ee1f.jpghård. Under senare år har jag provat många tälttyper: geodetiska tält, tunneltält, stora tält, lätta tält, små tält – jag var emellertid inte hundraprocentigt nöjd med något av dem. Med Safir 5 har jag dock hittat en lösning, som klarar en polarexpeditions alla krav: snabb resning och hoptagning, stabil i de häftigaste snöstormar och stor nog för att man någon gång ibland, i avvaktan på bättre väder, också skall kunna tillbringa tre dagar i sträck i tältet med packning och allt. Eftersom vi avstått från tältgolv, kan vi gräva ut ett djupt hål direkt innanför ingången. Detta ger oss ännu mer plats i tältet. Perfekt!

7127f442b2.jpg

Det här är alltså första natten mitt ibland isbjörnar. Skall vi verkligen laga mat eller är det bättre att avstå från de härliga dofterna från en älggryta för att inte ge våra fyrfota vänner chansen att få upp vittring? Vi lagar mat! Vi är alltför utmattade och orkeslösa efter våra första 15 kilometer med 65 kilos packning, som vi drar efter oss i våra flotta expeditionsslädar.

De sista solstrålarna försvinner först runt halv tolv och efterlämnar vår andra natt med en temperatur på minus 32 grader med tendens att sjunka ytterligare.

Vi känner oss trygga med vårt björnstängsel och geväret, som ligger mellan våra båda luftmadrasser, och somnar snabbt, varmt och skönt nerpackade i våra tjocka sovsäckar. Hade vi bara inte druckit så mycket te under kvällen …

Temperaturen sjunker till minus 38 grader. Denna kyla är inte särskilt angenäm, och det gör ont i näsan när man andas. I sovsäcken har vi på oss sockar, långa, tjocka underkläder av merinoull, en tjock balaklava och en mössa. Framför munnen bildas snabbt ett isskikt. Sideninnersäcken och fuktspärren ger expeditionssovsäcken, som utlovar en komforttemperatur på minus 40 grader, några grader till. Vi har låtit Nahanny specialanpassa våra sovsäckar och tilläggsbeställt några funktioner: mer dun i fotområdet och extra vattentätt yttertyg med membran.
4fc4d206e9.jpg

Det är inte så roligt att behöva gå ut klockan fyra på morgonen, även om det är vindstilla ute. Men är det verkligen natt fortfarande? Solen står säkert vid horisonten igen sedan timmar tillbaka. Det gör inget; vi sover vidare.

Så här ser det ut de närmaste tre veckorna: stiga upp vid sjutiden, koka tevatten och göra i ordning müsli, diskutera dagens sträcka och plocka ihop lägret. Vi ger oss av strax efter nio varje morgon.

Vi njuter av att Spetsbergen är så omväxlande. Fjordar, branta berg, släta kullar, glaciärer, som långsamt flyter mot havet, stora, platta högplatåer, som skulle kunna rymma stora städer, samt ett varierande väder. Under våra förberedelser har vi fört intensiva diskussioner kring rutten och listat åtskilliga färdalternativ och möjligheter att avbryta expeditionen. Så går vi då tillbaka söderut, från ögruppens nära nog yttersta nordspets till Spetsbergens enda bosättning: Longyearbyen.

Hur klär man sig när temperaturen ligger långt under fryspunkten flera veckor i sträck? På turer i fjällen har man upprepade möjligheter att i stugor torka sin utrustning och tillbringa en natt i värmen. Här, på en glaciärplatå mitt i Arktis, finns det inget förutom ett par ”sastrugi” (vinderoderad, hårdpackad snö, som liknar frysta vågor). Merinoull är mitt första val, när det gäller kläder som bärs direkt mot huden. Därefter tar jag på mig tröja och byxor av fleece, en tunn dunjacka, liners (innerhandskar), hardshellbyxor, en tjock dunjacka, som går över rumpan, tjocka kanadakängor, som håller fötterna varma ända ner mot minus 70 grader, lammskinnshandskar, balaklava, skinnmössa och – när det är extremt kallt – ännu en stor dunparkas över alltihop.

När man räknar ihop dessa kvalitetsprodukter kommer de snabbt upp till värdet av en halv småbil. De är dock en investering som håller i många år utan att lämna en i sticket, när det verkligen gäller.

Efter vår första rengöring från topp till tå i vindstilla läge framför tältet tycker vi förvånande nog, att det inte är lika kallt som dagarna innan. Kroppen anpassar sig också till kylan efter några dagar och förbränner maten så flitigt, att vi inte alls hinner få i oss den med tillräcklig snabbhet. Tidigare skakade vi av köld. Nu är det visserligen kallt, men skakningarna är borta, och vi är inte längre så spända i ryggen. Händerna åker snabbt tillbaka till jackfickorna eller mellan låren, när de uträttat vad de skall. Fötterna stampar en enkel trefjärdedelstakt för att hålla sig i rörelse.

Varje kväll får vi väderprognoser till vår iPad via satellitmail. Mot slutet av första veckan visar barometern snabbt fallande lufttryck, så vi räknar med storm varje dag. Spetsbergen har precis som varje annat område i polarregionen lite nederbörd, och när det någon gång blir snöfall, blåser snön snabbt bort igen av vinden. Trots det räcker snödjupet nästan överallt till för våra långa snöspikar, så att vi kan möta den annalkande stormen med ett stabilt tält. För säkerhets skull bygger vi en liten snömur mot den förhärskande vindriktningen. Medan vi bygger lägret ökar vindstyrkan från 5 till 7.

Ute ser man knappt sina fötter längre, eftersom vinden virvlar upp så mycket snö. Inne mår vi toppen med vår soppa och chokladpudding. Det är härligt med ron i tältet. Hur ofta har jag inte förr om nätterna legat vaken, då det antingen varit för mycket oväsen eller för att jag helt enkelt varit rädd för att tyget skulle rämna under vindtrycket.

Vi förlorar visserligen tre dagar i denna häftiga storm, men vi kan under tiden göra små reparationer/modifikationer på handskar, stormkök och kommunikationsutrustning. Våra trötta ben är också glada efter de dryga 3 000 höjdmeter, som vi tillryggalagt under de senaste åtta dagarna. Snön är mycket kärv och som sandpapper på grund av den enorma kylan och nederbörd i form av isdimma. De tunga expeditionsslädarna kräver mycket svett och kraft i uppåtlut.

Att svettas är inte tillåtet i Arktis eller ens när man gör långa vinterturer. Vi förhindrar svettning genom att röra oss långsamt respektive anpassa klädseln efter temperaturen. Därför åker jag också en solig dag i tunna skidunderkläder – fast det är minus 17 grader kallt!

När något någon gång ändå blir lite fuktigt, hjälper det bara att torka plagget direkt mot kroppen. Handskar och sockar torkar vi mellan jackan och fleecetröjan vid kvällsmatlagningen. Med detta tillvägagångssätt är de för det mesta helt torra en dag senare. Förvisso samlas det efter två veckor de intressantaste lukter, men kylan slukar snabbt även dessa.

En natt är det långt under 50 minusgrader med vindavkylning. Klarar kamerautrustningen och batterierna detta? Solpanelen och generatorn går vid det här laget dag som natt och måste var tredje timme komma upp i temperatur med hjälp av en värmeflaska. Detta har vi inte förutsett, och det ger oss merarbete och kalla fingrar.

På mina resor är det alltid saker som jag testar eller tar med mig utöver den redan fungerande grejen. Denna gång är det lammskinnshandskar och ”mukluks” (mjuka stövlar gjorda för kallt klimat). Gammal princip, som fortfarande är obesegrad. Det finns ingen hightech-handske som berett mig så stor glädje och varma fingrar så fort som lammskinnshandsken. Mina mukluks ger fötterna den nödvändiga friheten, efter det att skidbindningarna ansträngt dem i fem till tolv timmar.

Flera dagar senare:
På 1 200 meters höjd, mitt i Arktis. Det är 22 grader kallt och vindstilla med sol och djupblå himmel. Finns det något vackrare?

Kameror och filmkameror får till slut ordentlig uppmärksamhet, och vi fyller gigabyte efter gigabyte. Äntligen får vi också chansen att använda vår filmdrönare (fjärrstyrd, flygande kamera). Batterierna är fulladdade, och det bär snabbt av 300 meter upp i luften för filmning av oss båda ovanifrån, med skidor och expeditionsslädar i landet Ingenstans. Jag kan knappt bärga mig förrän jag får se bilderna på skärmen. Visserligen får vi dra ytterligare 3 kilo efter oss på grund av drönaren, men i efterhand är vi mycket stolta över dessa filmsekvenser; i slutändan är vi inte här för nöjes skull!

Även om det vid sådana här företag handlar om vartenda kilo, som man får dra efter sig vecka efter vecka, avstår vi inte helt från lyx. Vi har med oss en högtalare som, hopkopplad med MP3-spelaren, varje kväll trallar för sig själv i den vita öknen och spelar Erics och mina musikbibliotek fram och tillbaka. Det är lustigt, när man efter en toalettutflykt är på väg tillbaka mot tältet och tänker, att just nu pågår det en stor fest därinne.

Många av utrustningsprylarna är noga avpassade för ett klimat långt under 0 grader och har producerats för att tåla dessa förhållanden. Skidornas bindningssystem, till exempel, är beprövade sedan år tillbaka, så därför kan vi koncentrera oss på det, som gång på gång för oss till kylan: tillit, äventyr och sökandet efter utmaningar.

Och utmaningar finns det nog av, eftersom man inte kan planera allt. Då är det bra om utrustningen är perfekt, som vår tältkåta Safir.

Efter 22 dagar och totalt 500 tillryggalagda kilometer når vi den 19 april helt plötsligt Longyearbyen, en liten stad med 1 800 invånare. Detta motsvarar nästan halva Spetsbergens isbjörnspopulation. Det finns inget som antyder att det där, bakom bergen, ligger en bosättning. Från den ena stunden till den andra står man ett tu tre mitt i byn – och är en smula ledsen, att expeditionen redan är till ända.

Utrustning som särskilt rekommenderas för din nästa vintertur:
Långa Woolpower 400 underkläder och andra Woolpower baslagerprodukter
Sovsäck och vinterjacka Nahanny Extrem
Lammskinnshandskar
Kanadakängor och Mukluks
Weleda Wind & Weather Cream (utan vatten och användbar även när det är minus 30 grader kallt)
Mycket nötter och tunna chokladkakor (som tinar upp snabbare)

Mike Fuchs

0049 178 68 83 392
fuchs@mikefuchs-fotografie.de
www.mikefuchs-fotografie.de

En kär gammal vän

Via några schweiziska vänner blev vi för åtta år sedan bekanta med Moskoselkåtans tält. Vi blev alldeles till oss och endast två veckor senare fick vi vår Tåpp Jakt 7 (en tidig version av Varrie Tentipi) från Sverige. Vi var bland de första i Tyskland att äga ett sådant tält. Jag skulle tro att vår Tåpp Jakt är en av de allra flitigast använda kåtorna.

Vår kåta har alltid varit ett säkert och mysigt hem för min hustru Petra, mig själv och våra barn Sarah och Lennart. En stor och viktig del av deras barndom har tillbringats i detta tält! Kåtan var en äventyrens lekplats för dem och deras vänner. Den har varit vårt komfortabla ”hotell” under helgutflykter och resor runt i Europa. Mest av allt har den varit en mycket viktig del av våra äventyrligare vildmarksresor. Vår Tåpp Jakt 7 har följt oss långt ovanför polcirkeln till Alaskas tundra och ner till Patagoniens bergsmassiv i spetsen av Sydamerika. Den har skyddat oss mot hetta, kyla, våldsamma åskväder, en orkan och moln av mygg.

Skillnaden mellan vår kåta och de tält vi känner till sedan förut är att kåtan är mer än ett skydd; man kan leva i den! Vänner tillbringar kvällarna med oss runt elden. Under våra äventyr lagar Petra och Sara vår mat i den, Lennart myser med sin bok i ljusets sken och själv skriver jag dagbok eller arbetar med kartorna… Ändå är den fullt bärbar och uppsatt på några minuter! Därför har den fått följa med oss i vår kanot över stilla sjöar och genom vilda forsar. Den har vilat på hästrygg över berg, legat i skidpulkan och i min ryggsäck i höglänta High Uintas vildmark, även när vi vandrade i den tunna luften på nästan 4000 meters höjd.

I södra Utah flyter Green- och Coloradofloden fram genom het öken. Floderna har skurit mäktiga, hundratals meter djupa klyftor i landskapet. Dessa raviner behåller hettan; under vår kanotexpedition längs dessa floder klättrade temperaturen upp till +40 ºC. Varje gång vi slog läger och reste tältet, öppnade vi ventilationen i botten och ventilmössan i toppen och fick på så sätt luft och svalkande fläktar. Varje eftermiddag skapade den lagrade hettan kraftiga åskväder. De trånga, djupa klyftorna fungerade som vindtunnel, där stormen rasande kastade regnet horisontellt mot tältduken. Varken skog eller kullar fanns till skydd. Sedan vi grävt ner tältspikarna en halv meter och stramat upp tältet, stod det lika säkert som de egyptiska pyramiderna.

Under vår vandring genom Patagoniens fantastiska landskap (Chile, Argentina) låg tältet åter i min ryggsäck. Häftiga stormoväder följde oss nästan hela tiden. Vid foten av Cerro Torre (3128 m), vilket är ett av de besvärligaste bergen i världen att klättra i, upplevde vi vårt livs vackraste jul. Ovädret vräkte mot tältväggarna, men vi var varma och trygga i kåtans skydd. Vi hade till och med en julgran byggd av vandrarstavar och grenar från sydlig bok. Vi sjöng julsånger och överraskade Sarah och Lennart med oväntade julklappar.

Min och Petras hittills mest krävande resa var en vinterexpedition längs South Nahannifloden i Canadas nordvästliga trakter. I februari lämnade en helikopter oss ensamma på den frusna floden. Vi var de enda människorna inom en radie på 350 km, utan radio eller högteknologisk utrustning. Vi satte vår tillit till den välbeprövade kunskap som pälsjägare och guldgrävare överlevde på när de strövade över taigan, en kunskap som de tillägnat sig av Dene-indianerna. Vi anförtrodde oss också till vår gamle vän, vår kåta. Mycket djup snö, öppna rännor på floden och temperaturer ner mot –45 ºC gjorde vår färd mycket besvärlig. Mer än någonsin förut var Tåpp Jakt vår oas i vildmarken, där vi vilade ut medan kaminen höll oss varma och trygga efter dagens slit med pulkorna.

Vi känner inte till något annat tält som ger så många fördelar och passar så väl för strapatser i vildmark som Tentipis tält. Detta år börjar vår Tåpp Jakt sin nionde säsong. Historien fortsätter…

Holger Greiner-Petter (äventyrare, fotograf, författare)

www.wildnisabenteuer.de

Böcker (endast på tyska): ”Wildnisabenteuer mit Familie””Zu Fuß, mit Pferd und Kanu unterwegs in Nord- und Südamerika”

Expedition Sibirien 2004

År 2004 påbörjade Mikael Strandberg och Johan Ivarsson en årslång expedition genom Sibirien, där de i ord och bild dokumenterade denna okända del av vår värld. Sibirienfärden har av internationella media kallats ”the coldest journey in the world”. Mikael har haft äran att föreläsa vid the Royal Geographical Society i London, där ”alla som förändrat världen” stått: Roald Amundsen, Tenzing Norgay, David Livingstone med flera berömdheter.

”Där borta!” ropade jag åt Johan, pekade mot en öppning i den täta sibiriska tajgan och tillade med panik i rösten: ”Klarar vi av att ta oss dit?”

”Inga problem”, svarade Johan koncentrerat, svängde kanoten försiktigt 180 grader och tillade allvarligt: ”När jag säger till, paddla för full kraft!”

På bägge sidor var vi omgivna av skogsklädda, tvära berg, där Kolymafloden våldsamt forsade fram. Två stora trädstammar passerade framför oss, och den tungt lastade kanoten kastades fram och tillbaka i vitvågorna.

”Nu!” ropade Johan plötsligt, och vi paddlade bägge för full kraft genom strömmen och lyckades färja oss över till andra sidan av den breda floden.

Utmattade paddlade vi in i lite lugnvatten och kikade mot den bäck, som var vårt mål och som strömmade ned mot oss. Vattnet var klart som en svensk fjällbäck, och vi såg plötsligt resans första vak!

”Fram med näten!” röt jag åt Johan. ”Får vi inte fisk nu så ligger vi illa till!”

Vi paddlade fram till bäckens mynning, och när vi satte ned nätet täckte det hela utflödet. Vi hann knappt fästa det på andra sidan, förrän vi kände hur det ryckte till.

”Fisk! Äntligen!” ropade Johan lyckligt, och jag måste erkänna att det var en av mitt livs lyckligaste stunder och jag skrattade: ”Johan, jag känner på mig, att nu skall vi äntligen få sova och äta oss mätta!”

Detta var inledningen på en årslång kamp med naturen och vår egen viljestyrka. Vårt mål var att komma nära människorna i jordens kallaste område, Kolymafloden i Sibirien, för att dokumentera deras liv och kultur. Vi var övertygade om att vi inte skulle kunna göra det, om vi kom med helikopter under årets mildaste tid. Istället ville vi leva på deras villkor, leva av vad naturen hade att ge, när den var som hårdast. Vid Norra Ishavet, tio månader och 3500 km senare, kunde vi utpumpade men nöjda summera att vi verkligen hade lyckats, över förväntan. Var vi än kom skidande till de glest liggande kojorna och byarna blev vi mottagna med en gästfrihet, som värmde till och med mer än deras glödande kaminer.

Under de första månaderna av vår färd bodde vi i en Varrie Tentipi 7 bp*, en av resans stora vinnare. I de allra flesta lägen är kåtan överlägsen allt annat boende. Det är ett naturligt sätt att bo på och har så varit under 5000 år i den sibiriska miljön.

Jag hade sovit mer än 3000 nätter i tält, innan jag började använda tältkåtor från Tentipi. Medan vanliga tält rätt och slätt gett mig tak över huvudet, har jag fått en personlig relation till tältkåtan. Den är en varm och trygg famn, ett hem, precis där jag för tillfället befinner mig.

Tältkåtan är väldigt bekväm. Man kan stå raklång i den och har även gott om plats att sova och röra sig på. Den håller värmen på ett förträffligt sätt, eftersom man kan ha en brasa i tältet och även använda kamin. Tentipis lösningar och val av material är dessutom klart överlägsna konkurrenternas.

Jag kan säga, att varje dag utan tältkåtan längtar jag tillbaka!

*en tidigare version av Safir 7 cp

Kolymafloden, första etappen av Sibirienexpeditionen.
Foto: www.mikaelstrandberg.com

Människor som du och jag

Andreas & Sigrid

7e61b6ab8e.jpg

Foton: Andreas Dreschler

Vi tillbringar en ganska stor del av året i tält, oftast i kombination med paddling och cykling. Under många år använde vi olika typer av tunnel- och kupoltält. Detta förändrades när vi gick med i ”GOC”, en tysk sammanslutning med målsättningen att göra indiankanoterna populärare.

8a051e76ac.jpg

Att sova i tipi verkade vara ett väsentligt inslag i de evenemang som gruppen anordnade. Något som vi tyckte var konstigt var, att dessa människor hade så totalt annorlunda campingvanor. Tälten hade sällan innertält och många använde inte ens golv, men de flesta hade kamin för trevnadens skull.

Vi kom på en massa argument för varför deras sätt att campa var helt befängt.

  • Hur skall man kunna hålla borta insekter från sovplatserna?
  • Utan innertält får man en massa kondensproblem.
  • Det måste vara en mardröm att torka bomullsduken efter regn.
  • Att ha en stång mitt i tältet verkar vara ett steg bakåt jämfört med tunneltält.
  • Att öppna dragkedjan när det regnar borde blöta ner ordentligt inne i tältet.

 6617748693.jpg

För att göra en lång historia kort, numera äger vi två tältkåtor från Tentipi, en Safir 7 bp och en Zirkon 5 lätt. Vi upptäckte att ingen av punkterna i listan är något problem. Inte ens när man har tältet uppställt en hel vecka på samma plats, hittar särskilt många insekter in i tältet. Bomullsduken torkar fortare än något av våra nylontunneltält. På mittstången hänger vi upp lyktan eller handdukarna, och det är alltid tillräckligt med plats runtom. Att öppna dragkedjan vid regn är inget problem, om man snabbt viker undan golvet.
2475783023.jpg

Vi använder Zirkon 5 lätt när vi byter läger varje dag och är osäkra på, om det kommer att finnas tillräckligt med plats för tältet nästa kväll.

När vi stannar en längre tid på samma ställe ger Safir 7 i bomull/polyester massor av extra komfort, särskilt under heta dagar eller om man är låst till tältet på grund av dåligt väder. Jag måste erkänna att vi inte sovit i våra andra tält, sedan vi fick våra Tentipi tältkåtor.

Inga önskemål alls? Kanske en något annorlunda design på dragkedjan, som tillåter att förstärkningskanten förblir stängd, när man öppnar dörren.

Med vänliga hälsningar,

Andreas och Sigrid

Tentipis kommentar: Alla våra tältkåtor har passande innertält och golv. Dessa säljs som tillbehör.

Jarmo & Laura

Ett år i tältkåta

År 2009 började Jarmo och Laura Järvinens planer på att under ett års tid leva och bo i en tältkåta från Tentipi ta form. Den boplats de valde är en ö i den Åboländska skärgården i södra Finland. Här kan du tal del av deras berättelse som sträcker sig över fyra årstider.

a8642fe8e0.jpg
Början

Jag tror ingen av oss riktigt kommer ihåg hur idén om att bo ett år i en kåta dök upp. Det var först bara en avlägsen dröm, men sedan började vi diskutera saken mera allvarligt. Första reaktionen till en sådan tanke är ju, att det inte är möjligt. Men, varför inte?

Från det att vi första gången diskuterade saken någon gång på hösten, gick allt väldigt fort. Vi hittade ett perfekt ställe att sätta upp kåtan på: en skyddad dal på grannön, ute i Åboländska skärgården i södra Finland. På ön bor det ungefär 15 människor, och den är ca en kvadratkilometer stor. Förbindelsebåten kör dit flera gånger i veckan. Vi fick arrendera mark samt bygga ett utedass på området.

Den rätta kåtan hittade vi också lätt. Jarmo hade tidigare bekantat sig med Tentipis tältkåtor genom sitt yrke som vildmarksguide. Det var bara frågan om vilken modell som skulle bäst passa oss. Med hjälp av Tentipis personal valde vi modellen Safir 9 bp. Den verkade vara lagom i storlek (ca 15 kvadratmeter) samt lätt att flytta på. Vi beställde Safir-kåtan och en kamin och fick hem dem till oss i början av november.

Innan vi kunde sätta upp kåtan, måste det byggas en terass, något slags trägolv, som skulle skydda oss mot kylan och fukten från marken. Jarmo konstruerade ett trägolv med 25 mm vindskyddsskivor under. Vi byggde också utedass och beställde ved.

När man skall flytta från en vanlig tvåa till ungefär 15 kvadratmeter kåta, måste man radikalt minska på det man äger. Vi sålde en stor del av våra ägodelar på loppis och skänkte möbler åt sådana som ville ha dem. När vi packade ihop vår världsliga egendom, hade vi fortfarande en släpvagn full med lådor. Då fanns det kvar bara sådant som man absolut behöver – trodde vi.

Vi sov en testnatt i kåtan i slutet av november. Då blåste det närmare 20 m/s, och vi hade ännu inte någon säng utan sov direkt på golvet. Men ändå kändes det väldigt roligt och spännande, och vi började invänta nyåret, då vi hade bestämt oss för att flytta in.

Vintern

Vintern började ungefär den dagen när vi flyttade in. Och vilken vinter det blev! Det hade inte varit så mycket snö och is i området på flera årtionden. Men det passade oss bra; nu fick vi på riktigt veta hur det var att bo i en kåta på vintern!
5c07ffeaf2.jpg

Det tar lite tid för kroppen att vänja sig vid kyla. Men vi tyckte båda, att det egentligen gick förvånansvärt snabbt! Vi sov i sovsäckar och eldade inte alls under natten. Därför kändes det heller inte svårt att vakna på morgonen och gå till dasset utan ytterkläder. Men, något som vi senare fick upptäcka var, att det inte var lätt att vistas i vanlig rumstemperatur, när man hela tiden var utsatt för minusgrader …

Kylan i sig är inte farlig; den är bara någonting som man måste beakta. Det är viktigt att se till att kroppen får tillräckligt med energi och varm vätska samt vila. Aptiten var enorm under hela den kalla perioden! Vi hade byggt ett ”kylskåp” under golvet, en gammal tunna som var nergrävd i marken. Där frös inte maten. För det mesta innehöll menyn grytor och soppor, eftersom de värmer så bra samt innehåller mycket vätska. Vi drack bara varmt vatten. Att dricka kallt vatten i kall temperatur kan få en att må väldigt illa. Kroppen accepterar bättre varmt vatten.
11101e70b8.jpg

Våra vardagssysslor innebar väldigt enkla saker: att hämta vatten från byn, laga mat, klyva ved, ordna späntstickor osv. Alla vardagliga göromål tog mycket längre tid än vad de brukar ta i ett nutida hushåll. Att laga mat började med att klyva ved, göra upp eld och sedan laga själva maten. Efter maten fick vi värma upp vatten för disk osv. Men vi njöt av detta! Det enkla livet kändes på något sätt väldigt rätt.

Nog hann vi också njuta av den fina isvintern. Vi gjorde utflykter till andra öar, skidade på isen och fiskade. Även om vi inte eldade på natten, gick det åt en del ved. Vi ville ju inte frysa och ha det obekvämt medan vi t.ex. lagade mat. Så vi var tvungna att beställa lite mer ved. Eftersom båten inte längre kunde köra till bryggan, fick de lyfta av veden på isen, och därifrån fick vi hem den med hjälp av vänliga öbor.

Det var överraskande att märka hur ljust det egentligen är på vintern. I en storstad tänds gatubelysningen tidigt på eftermiddagen vintertid, och då känns det på en gång väldigt mörkt. Kontrasten mellan gatubelysningen och skymningsljuset är så stor, att himlen faktiskt ser väldigt mörk ut. Men där det inte finns gatubelysning, kan man njuta av den fina och mjuka skymningen och se hur himlen sakta blir mörkare och mörkare och stjärnorna tänds.

En annan överraskning var hur ”borta” vi var i det som hände i andra delar av världen. Eftersom vi inte fick några tidningar eller hade elektricitet för radio eller tv, visste vi faktist ingenting om nyheterna. Och det märkliga var, att vi inte saknade dem alls. De viktigaste sakerna fick vi ju alltid veta, när vi gick på promenad till byn – då berättade de andra öborna om de största nyheterna. Men det var tillräckligt. Man kan bara undra hur mycket onödig information den moderna människan får?

Vintern i kåtan var på många sätt en positiv överraskning. Det var inte alls kallt Det var inte heller trist eller svårt att leva där utan väldigt intressant och roligt.

Våren

När började våren? Kanske då, när båten vid påsk körde till bryggan för första gången på två månader? Eller då, när snön smälte och det plötsligt var helt underbart lätt att gå på bar mark, utan att varje steg sjönk ner i snön? Eller då, när nattemperaturen närmade sig noll grader, och vi kunde packa bort sovsäckar och krypa ner under lakan istället? Ja, det är svårt att definiera, men plötsligt var våren där i alla fall. Och den var starkare än någonsin!
6d9390524a.jpg

Vi var ju i naturen hela tiden. Vi fick se, höra, dofta och känna även de minsta förändringarna i naturen. Och det var fint! En av de starkaste upplevelserna var nog fågellivet. Under vintern hade vi lyssnat på vinden, vågorna och isflakens ljud, innan vi somnade. Men på våren förändrades ljudvärlden helt och hållet. Först var det en enstaka koltrast som sjöng på kvällen utanför kåtan. Men snart var hela omgivningen full av fågelsång! Det var ibland svårt att somna, eftersom ljudet var så starkt! Det var som att lyssna på en evig konsert med olika, fina fågelljud. Ibland sjöng fåglarna så mycket på natten, att vi båda vaknade vid fyratiden! Och det var inte bara sången utan också ljudet från vingarna, som hördes in i kåtan.

På något sätt hade fåglarna också en stor symbolisk betydelse: Den ”tysta och ensamma” vintern var över. Först var det bara vi och några harar och svanar, sedan kom alla flyttfåglarna, och snart skulle även båtfolket komma till ön!

All snö förvandlades till vatten. Det betydde, att det blev mycket vått och lerigt utanför kåtan. Och det regnade också mycket, speciellt i april. Men ändå blev det inte fuktigt inne i kåtan. Vi var överraskade. Att det var torrt på vintern berodde på att det var så kallt, men inte heller på våren fick vi några problem med fuktigheten. Om det fanns lite fukt på väggarna under mycket regniga dagar, torkade det genast upp när vi eldade i kaminen.
5ea74fce15.jpg

Det var inte bara fåglar som besökte oss. Efter att ha varit och hälsat på hos släktingar, kom vi hem och hittade spår av möss. De hade riktigt festat hos oss! Vi tog ut allt från kåtan och bestämde oss för att göra en riktig storstädning på samma gång. Det resulterade i flera nya loppislådor. När vi flyttade, trodde vi att vi hade med oss bara det nödvändigaste, men efter några månader i kåtan märkte vi vad som verkligen behövdes! Efter den här händelsen var vi extra noggranna med att förvara allt i lådor med lock.

Vi fick också möta några huggormar, som bodde under golvet. Som tur var, kom de aldrig in i kåtan utan höll sig utanför. De trevligaste djurvännerna som vi fick var kanske korna, som kom till ön för sommarbete. I maj kom det tio kor, och tio stycken hade förts till grannön. Efter tre dagar var alla kor på vår ö; de ville förstås alla vara tillsammans!

Sommaren

Vårt ställe var perfekt skyddat på vintern. Även under de hårdaste stormarna gick allt bra, och vi behövde inte frysa. Men på sommaren… då blev vår dal het! Luften stod stilla. Vi vaknade varje morgon vid sjutiden, helt svettiga. Kaminen användes inte alls under sommaren. Vi lagade maten på Trangia-köket.
b197d1c516.jpg

Eftersom det sällan är fel på vädret utan istället på det faktum att vi försöker göra vissa saker under olämpliga omständigheter, bestämde vi oss för att inte låta hettan störa oss. Vi sov i kåtan men var borta under dagarna. Det var den vettigaste lösningen vi kunde hitta på. Vi for på utflykter, paddlade, simmade och hjälpte till i byn. Och på kvällen traskade vi tillbaka till kåtan. Det är bra, att det finns myggnät på dörren i kåtan; på det sättet kunde vi vädra hela dagen.

Myggnätet var bra annars också, eftersom det fanns mycket insekter utanför kåtan. Men inte inne i kåtan! Ett par gånger varje sommar blir luften full av flygmyror. Det hände nu också, men den här gången fick vi uppleva dem på mycket närmare avstånd än vanligt. Det lät som om det regnade. Men det regnade inte vatten utan flygmyror! Största delen av dem höll sig utanför; några enstaka kröp in genom skorstenen.

Vintertid kunde man se kåtan bra från naturstigen, som går ungefär femtio meter bort. Men på sommaren var växtligheten så tät, att väldigt få turister hittade till kåtan. Eller kanske hade någon besökt den medan vi var på utflykt, men det störde ju inte oss. Vi fick vara i fred. Men i byn var det mycket folk! Och efter en tyst vinter var det skönt att umgås med folk. Så är det alltid i skärgården. Efter vintern känns det härligt med turister, och efter sommaren känns det skönt att få vila igen. Vi fick berätta om vårt liv i kåtan många, många gånger. Folk var väldigt intresserade av vårt val att bo på det här sättet, och vi hade många fina diskussioner med människor. Det verkar vara så, att väldigt många människor tycker att den nutida, västerländska livsstilen inte är riktigt bra. Många sade till och med, att de fick inspiration av oss. Det kändes väldigt trevligt.

Vi hade byggt en liten trädgård på våren. Vi odlade örter, olika sorters sallad, tomater och andra grönsaker. Allt gick bra tills vattnet från brunnen nära oss tog slut. Brunnen är gammal och trasig, och man kan inte dricka vattnet, men det går att använda i trädgården. Ja, så länge som det finns vatten, vill säga. Efter början av juni kom det nämligen inte en droppe regn. Inte förrän i september. Vi fick ändå en liten skörd men bestämde oss för att fixa brunnen till nästa sommar, om vi skulle vilja odla något då.

Att bo i en kåta på sommaren var väldigt lätt. Som att bo i stuga ungefär.

Hösten

Efter den heta sommaren, välkomnade vi ivrigt hösten! Temperaturen blev lagom; man kunde börja elda i kaminen igen och laga mat på den också. Först for turisterna, sedan flyttfåglarna, därefter korna, och till sist löven från träden. Nu var det bara vi igen.

Det började blåsa hårt. Och regna. Men allt detta kändes på något sätt bekant. Vi hade hunnit vänja oss vid alla sorters väderlekar under året. Vi behövde inte längre oroa oss för att kåtan skulle flyga med stormen, eftersom vi hade lärt oss att lita på den.
654c4eb8a0.jpg

Nu var det skönt att fara på långpromenader i regn, komma in igen, elda i kaminen, koka te och sitta och läsa någon trevlig bok högt. Vi njöt! Det kändes också skönt att det blev mörkt på kvällarna. Vi fick tända oljelamporna igen och se det fina, mjuka ljuset.

Hösten var nog den mest harmoniska perioden under vår vistelse i kåtan. Vi hade vant oss vid livet där, vardagliga sysslor var lätta att sköta, och vi hade hunnit fixa allt som skulle fixas. Vi hade just den utrustning som vi behövde, inte något extra. Och ingenting saknade vi.

Jon Doran

Teepee camping - I think I've found my spiritual home...

Just back from a weekend racing mountain bikes and camping in a nordic Tentipi teepee complete with firebox and prayer flags. Just lovely.

 

 

I spent last weekend racing mountain bikes for 24 hours at the Original Source Mountain Mayhem event down near Malvern and it was fantastic — great people, awesome sunny weather and a tough but fun course.

There were four of us in the team, plus a mystery fifth member recruited for the event; a seven-person Tentipi Onyx teepee. Tentipi is a Swedish company that specialises in classic Nordic teepees or 'kata' as used by nomadic Lapps. The originals use animal hides spread over wooden poles.

They do make big, big ones with wooden poles, but the Onyx 7 we had uses a single multi-part, aluminium central pole for reduced weight and simplicity. And you know what, it's absolutely lovely in a way that simply makes you grin.

The tent fabric is thick, reassuringly heavy, proofed, poly-cotton canvas-esque stuff. Not light, but really breathable and a lovely colour. And it feels bombproof with amazing build quality, super heavy duty zips and neat features.

It pitches in minutes — you simply use a marked cord to place eight pegs in a circle, clip the tent fabric to them, then stuff the pole up the centre and tension things up. And bingo, one big nordic teepee reporting for duty.

Ours came with an optional, clip-in floor, which we didn't use, because it was dry and lovely. Inside it's light and airy, like really airy. At points where conventional tents felt like portable saunas, the Tentipi was still bearable inside, which has to be a good thing. It's not quite as big inside as you might imagine, the 'eaves' effect means that useable floor space is concentrated in the centre, but for sleeping, most of the interior is viable.

Where it really came into its own was in the wee small hours of the morning. A neat, adjustable chimney vent at the apex of the tent means you can actually run an open fire inside the teepee.

Tentipi supplied a mini-firebox, a sort of metal, fold-out box that you mount on a couple of logs or rocks and simply build a fire in. Normally 3am is the lowpoint of 24-hour bike race events with dew and chill soaking into your bones, but we simply clustered around the fire and toasted ourselves happily.

Really cool, though you need to be careful with what you burn to minimise smoke. Small bore wood and smokeless fuel worked for us. A big log chucked out more smoke than we needed.

Just lovely. And what really blew me and my team mates away was the 'feel-good factor' of a teepee. There's something really nice and primitive and basic about the shape and the simplicity and the coolness — in both senses — of sleeping in a teepee.

The rapid pitching and stability — there are optional guys for breezy days — are a massive bonus and the firebox is the ultimate in cold weather morale boosting. And you can cook on it too.

The downsides? Well, it's not cheap — the Onyx 7 we have on loan retails for £585 with the floor costing another £200 or so and the firebox some £50, so you're looking at a biggish investment.

Then again, it is lovely and kids fall head over heels for it. And it looks great with prayer flags blowing in the breeze. And like we said, the build quality is impressive, a real Rolls Royce of a tent. Or maybe a top-end Saab. There are loads of different sizes and options too with some lightweight versions for those who carry their own.

Really just a lovely thing.

Tentipi® i världen

Voi-projektet i Kenya

The Voi Project 1.PNG

Tre enstångstältkåtor från Tentipi står nu på afrikansk jord, närmare bestämt på ”Farmen” strax utanför staden Voi i Kenya. ”Farmen” köptes in år 2009 och är en del av Voi-projektet, som drivs av lutherska kyrkan i Voi med stöd från olika krafter i Ulricehamn.

Voi-projektet syftar till att hjälpa ett 20-tal föräldralösa barn i och omkring Voi. Barnen har mist båda föräldrarna och bor i de flesta fall hos någon äldre släkting. Grundtanken är att på olika sätt ge barnen hjälp och stöd i den miljö där de befinner sig i stället för att placera dem på en institution.
The Voi Project 2.PNG

”Farmen”, ett markområde på cirka 16 000 m2, är tänkt att göra projektet mer självförsörjande genom planteringar och odlingar av olika slag. Marken är också tänkt att bidra till vårdnadshavarnas försörjning.

Så här omnämns tälten i några blogginlägg skrivna av Jan-Åke Thorell, som fungerar som samordnare i projektet.

”Vi tror att tälten kommer att vara till stor nytta och glädje på Farmen.
Det är ett 15-mannatält och två 9-mannatält som är inköpta. I det större tältet kan alla barnen samlas på samma gång för seminarier och liknande.Tälten är så kallade tältkåtor och vi har fått köpa dem till halva priset av företaget som säljer dem.The Voi Project 4.PNG

Snart finns det alltså övernattningsmöjligheter på Farmen. Även när det så småningom finns byggnader på Farmen tror vi att tälten kommer att vara till glädje och nytta.”

”Efter samtal om nutid och framtid åkte vi till farmen för att sätta upp ett av de tre tält vi hade med. Direkt när vi kom fram till farmen såg vi hur grinden och murarna vid sidan målats. Fint!
The Voi Project 3.PNG

Fram med ett av tälten som enligt bruksanvisningen bara ska ta fem minuter att sätta upp. Det går säkert när man är van – men inte första gången …

Det var lite pyssel med tältresningen, men Manase och Lydia visade sig var ”ena riktiga hejare” på att sätta upp tältet och snart stod det på plats. Tror nog att jag vågar påstå att alla var imponerade. Och Lydia sa direkt att ’nu kan vi börja använda farmen för de föräldralösa barnen’.”

Läs mer om Voi-projektet på www.voi-ulricehamn.se 

Företag

Aurora Safari Camp

2343848cd7.jpg

Foton: Fredrik Broman www.humanspectra.com

Under en stor del av år 2012 arbetade jag med att bygga upp Aurora Safari Camp. Visionen bakom projektet har varit att skapa en camp som liknar dem jag besökt på andra platser. Jag har velat använda mig av de erfarenheter jag skaffat mig i mitt arbete med fotografi och utveckling av safariturism i Östafrika. Tanken är att hit till Aurora Safari Camp kunna bjuda in fotografer och turister från olika delar av världen. Vanliga företagsgrupper är också välkomna.

f7ca7c24cf.jpg
Platsen för campen har jag valt med stor omsorg. Här i Råne Älvdal i norra Lappland står tältkåtor från Tentipi uppställda mitt i skogen med älven, en stor sjö och berg alldeles i närheten. Jag vill bjuda gästerna på en intensiv vildmarksupplevelse, där man är avskärmad från det moderna samhällets brus. Här skall man kunna mötas och samtala – om samhällsutveckling, filosofi och annat mellan himmel och jord – och uppleva tystnaden, naturen och ett storslaget norrsken.

Samtidigt som gästerna får denna närkontakt med naturen, bor, äter och sover de varmt och bekvämt i Tentipis fantastiska tältkåtor.

Fredrik Broman
Fotograf

www.facebook.com/AuroraSafariCamp?filter=3#!/AuroraSafariCamp?fref=ts

Fredrik Broman/Human Spectra

Fotograf Fredrik Broman är stjärna i denna lilla film, där en tältkåta från Tentipi tjänar som hans hem i den storslagna, svenska naturen. Filmare är Petri Storlöpare, www.slowlife.se.

Jag heter Fredrik och är fotograf, äventyrare och författare. Jag fotograferar huvudsakligen natur, kultur och aktiviteter på Nordkalotten och i Östafrika. Jag har i perioder bott i Kenya, där jag arbetat som safariguide.

År 2007 var jag en av dem som grundade bildbyrån Human Spectra AB, där du hittar både mina egna bilder och bilder från andra fotografer runtom i världen. Fokuset ligger på bilder som visar speciella miljöer och kulturer.

Jag är glad om jag med mina bilder kan påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning. Det som bygger en framtid är att vi värnar om våra gemensamma resurser och ekosystemens välmående.

I mitt arbete som fotograf är Tentipis tältkåtor ofta närvarande, både som fotoobjekt och som bekväm fotografbostad. Tältkåtorna förekommer i många sammanhang här uppe på Nordkalotten och jag får ibland uppdrag, där det ingår att fotografera tälten och miljön i dem. För egen del använder jag ofta en tältkåta som basläger, när jag är ute i vildmarken för att fånga bra bilder.

Film: En naturfotografs hem i vildmarken

Fredrik Broman

Human Spectra AB

www.humanspectra.com

Sweden Kayak & Äventyr AB

00172e94a3.jpg

Foton: Sweden Kayak & Äventyr AB

Vi är ett forspaddlingsföretag som heter Sweden Kayak & Äventyr AB. På våra kurser och äventyr m.m. har vi två stycken tältkåtor från Tentipi, en Zirkon 15 och en Cirrus 40. De har blivit mycket uppskattade och omtyckta av våra kunder. Det är lite speciellt att sova i en tältkåta med värme från kamin. En del kunder har t.o.m. sagt att de aldrig sovit så bra som de gjorde i tältkåtan, inte ens i den egna sängen. I Cirrus 40 har vi en levande eld där vi både värmer oss och lagar maten.

Efter en hel dags paddling i forsen är det otroligt skönt att se den inbjudande synen av tältkåtan. Den smälter in i naturen och blir som en del av den. Man känner sig harmonisk när man går in och sätter sig vid elden för att vila sina trötta sinnen. Och efter natten är man utvilad och varm och redo för en ny dags utmaningar.

d16b6d6ed2.jpg

Tältkåtorna är väldigt lätta att montera, demontera och transportera, med enkla och smarta lösningar. Vi använder dem året om och de är lika användningsvänliga sommar som vinter. Vi är otroligt nöjda med de gedigna produkter som Tentipi har.

Theres och Håkan

Sweden Kayak & Äventyr AB

www.kayakaventyr.se

Jonas Strandgård, musiker och gitarrlärare

95fe398135.jpg

Foton: Jonas Strandgård

Inlandsbanan sträcker sig 130 mil genom Sverige med gemytliga, lummiga småstäder i söder och oändlig vildmark med forsar och snö på fjälltopparna i norr. Sommaren 2013 spelade trubadur Jonas Strandgård på olika platser längs norra delen av Inlandsbanan. Sitt mobila hem hade han i en tältkåta från Tentipi.

Under slutet av juli månad samt hela augusti var jag i bl.a. Storuman, Gällivare, Moskosel, Arvidsjaur och Tjautjasjaur, där jag både musicerade själv och med olika band. Mellan spelningarna arbetade jag live tillsammans med mina gitarrelever via webbkamera.

Att ha möjlighet att undervisa var jag än befinner mig gör att mina två yrken, musiker och gitarrlärare, äntligen kan kombineras. Jag behöver aldrig mer flytta eller ställa in en lektion p.g.a. att jag har ett gig. Att dessutom ha haft förmånen att få bo och leva den här tiden i ett Tentipi® tält har ytterligare ökat min frihet som både musiker och gitarrlärare. Tack vare tältet har jag haft ett mobilt hem med gott om utrymme att vistas i.

d56df4233c.jpg

Det blev en lyckad sommar och nu kommer jag att ägna vintern åt att utveckla det här sättet att leva och arbeta på. All potential finns att detta kommer att kunna bli en långsiktig och permanent lösning under de mest intensiva turnéperioderna.

Ha det så gott!

/Jonas Strandgård — www.musikakademin.net

Events

Vinjerock

8c1dd609d9

Vinjerock är en stor och återkommande norsk musikfestival, som äger rum uppe på kalfjället i Jotunheimen. Ett stort antal tältkåtor från Tentipi var i användning under festivaldagarna sommaren 2013, flera med diametern 6 meter och höjden 3,4 meter. En mängd tältkåtor från andra tillverkare fanns också uppställda. När hårda vindar med byar på uppemot 25 sekundmeter dragit genom området och skadat både tält och vissa fasta byggnader, stod det klart att Tentipis Adventuretältkåtor med bravur står emot stormbyar i terräng utan lä, även vår största 15-mannatältkåta!

 

Så här säger Carl Frithjof Tidemand-Johannessen, Vinjerocks säljchef:

”Vinjerock är en musik- og friluftsfestival på Eidsbugarden i Jotunheimen. Evenemanget genomförs varje år strax ovanför trädgränsen på en höjd av 1 060 meter över havet, där det råder typiskt skiftande högfjällsväder.

 

Vinjerocks 3 000 deltagare og 600 frivilliga bor i stor utsträckning i tält under festivalen. Vinjerock har köpt 9 Zirkon 15 BP, 2 Zirkon 9 BP og 16 Safir 9 BP. Dessutom hyr vi varje år ungefär 21 Stratustältkåtor* av Lavvo Østlandet AS.

 

Under årets festival kämpade vi med hårda vindar (styv kuling, 15 meter per sekund, och kraftigare vindbyar under kortare stunder). Vi kunde efter ovädret konstatera att mer eller mindre alla Tentipis tältkåtor stod kvar (med endast mindre skador på tre till fyra stycken av de mindre tältkåtorna), medan många av tälten i festivalslägret låg platta på marken, hade blåst bort eller var nedtagna för säkerhets skull.”

 a0e2a7c701

 15edc07e4a

*Tentipis ”mindre”, bärbara tältkåtor finns i storlekarna 5, 7, 9 och 15 (sovande), har en mittstång och spänns upp genom att man sträcker sömmarna. Zirkon 15 är 6 meter i diameter och 3,4 meter hög. Storlekarna 5 och 7 klarar sig förstås allra bäst vid hårt väder.

 

Vår jättetältkåta Stratus 72 är en uppfällbar evenemangstältkåta med diametern 10,3 meter och höjden 8 meter. Även denna klarar hårda vindar bra, om väggarna är nedfällda.

 
 
 

Design features and fabrics

Upptäck varför våra tältkåtor är så speciella. (Engelsk text.)

Information om eldning

Ladda ner information om säker användning av öppen eld eller kamin i våra tältkåtor.

Katalog Adventure tältkåtor

Tentipi® erbjuder ett tryggt hem mitt bland elementen.

 

Adventures