När man inte längtar hem

Susanne tog chansen att flytta till Åre för att komma nära fjällvärlden och kunna ta sina vandringar oftare. Hennes tre barn är vuxna och hon hade ingen annan att ta hänsyn till, så flytten blev det första steget mot ett ännu aktivare friluftsliv.

När idén om att bo ute ett år kommit till Susanne för att stanna, började hon leta efter en plats att slå upp sitt tält på mer permanent. Hon tog kontakt med markägare för att kunna låna mark och fick mycket hjälp med tips på ställen, men hon fick leta länge.

– Jag fick hjälp av många människor för att hitta min plats. Kriterierna var att det skulle finnas rinnande vatten året om, att det skulle vara tryggt och säkert att bo där och att det skulle finnas en bilväg hyfsat nära så att jag inte skulle behöva gå flera kilometer i terrängen för att komma hem, berättar Susanne.

– När jag kom till ön första gången kände jag att det var här jag ville bo, konstaterar hon.

För att se om ön skulle fungera som boplats, tillbringade Susanne ganska många nätter där under januari och februari, när det var blåsigt och kallt. Den bästa platsen för tältet fann hon på en liten kulle bredvid en ås som skyddar mot västvindarna som är vanliga i trakten.

– Jag kollade hur träden blåste och hur vindarna kom in mot ön för att avgöra var jag skulle sätta upp tältet.

Susanne vill leva utan att konsumera mer än hon behöver. Hon återvinner och återanvänder så mycket hon kan för att hålla kostnaderna nere och för att spara på miljön. Virket till trallen, där tältet står, kommer från en gammal lada som höll på att falla ihop. Den fanns på fastlandet och allt virke fraktade Susanne över älven i sin båt.

– Jag är ingen snickare och skulle inte kunna bygga ett hus, men det är så roligt att kunna vara kreativ med material som inte kostar en massa pengar. Det är tillåtet att misslyckas och göra om, att prova sig fram för att se hur saker fungerar, konstaterar Susanne och tillägger att hon under sommarhalvåret varit så kreativ att hon längtar efter stillheten och vilan som automatiskt infinner sig när det blir kallare och kortare dagar. Till vintern vill Susanne lära sig att väva band för att vara i vila tillsammans med naturen.

Hur kommer det sig att du valde en tältkåta från Tentipi?

Susanne svarar att hon sökte på nätet efter olika tältlösningar och tyckte att ett tält från Tentipi var det bästa valet. I Sandviken där Susanne bodde tidigare fanns det tältkåtor uppställda hela året, under många år. De stod där och såg likadana ut över tid och det kände Susanne var ett bra mått på hållbarhet.

– Så tänkte jag att när man tillverkar tält i Moskosel i Lappland, då borde de tälten vara anpassade efter väder och vind i norra Sverige och valet blev inte så svårt, tyckte Susanne.

Hon berättar att hon hittade Kenneth Edin på Tentz i Stugun och har fått hjälp av honom när hon har haft frågor om tältet och det som rör livet i ett tält. (Kenneth är återförsäljare för Tentipi och har uthyrning av tält i södra Norrland sedan många år tillbaka, red. anm.) Tältkåtan som Susanne bor i är en Safir 15 med trästångssats för att få så mycket yta och stabilitet som möjligt och hon har inte en dag ångrat att hon köpte den och flyttade ut i vildmarken.

– Det går inte att föreställa sig hur det ska bli, när jag bor så här. Jag har fått ta det från dag till dag hela tiden och då är det bra att ha folk omkring som man kan fråga om råd, säger Susanne. Men det är inte alls så tufft som jag trodde att bo i ett tält. Hur det kommer sig att jag känner så, vet jag inte, men det är lättare på något vis.

Under våren och sommaren behövde inte Susanne använda stormlinorna, eftersom det inte blåste. När höstvindarna började vina om tältduken förankrade hon stormlinorna i marken. (Stormlinorna är fastsatta och hoprullade vid tältduken när man inte använder dem, red. anm.)

– Det har fungerat jättebra. Jag är aldrig orolig för blåsten och känner mig helt trygg här i mitt tält, konstaterar Susanne.

Tältduken och skuggorna som kommer och går runt den under dagen, och natten, fascinerar Susanne. Hon berättar om de stora skillnaderna på ljuset under våren, sommaren och hösten. Fullmånens sken under senhösten mot en klar, mörk himmel har gett ytterligare en ljusupplevelse.

– Det blir så vackra motiv mot tältduken av alla skuggor som formas av träden och solljuset. Jag har sett hur fullmånen gör bilden mot tältväven helt annorlunda. Det är ett ljus med mindre kontraster än i solsken. Samma typ av skuggor men så annorlunda mot dem under sommarhalvåret.

– Jag undrar hur det blir med norrskenet, om det blir några andra färger som tränger igenom tältduken, funderar Susanne.

Vilka är dina bästa tips på vad man ska ha med sig när man vandrar?

– Det beror naturligtvis på när på året man vandrar och i vilken miljö, i fjällvärlden behöver man till exempel inte bära med sig vatten. Men det allra viktigaste är att ha skydd – tält och sovsäck – så att man kan hålla värmen och komma undan vädret. Sedan är det maten – den är viktig att bära med sig. Och en kniv.

Susanne funderar lite och säger sedan att egentligen är det skydd, värme och mat som är det viktigaste för att leva var man än bor och vad man än gör. Hennes utmaning under sommaren var att förvara maten så att den inte blev förstörd av värme. Under hösten när det kan vara frostnätter, är det i stället att hålla maten över fryspunkten. Vad gäller skydd och värme har hon lärt sig efter hand hur hon ska göra, säger hon och återkommer till att det är dag för dag som gäller. Hon kan inte förutsäga hur det ska bli.

Vad händer framöver?

Susanne konstaterar att hon aldrig kommer att kunna bo i hus eller lägenhet på samma sätt som tidigare.

– Jag får se hur jag klarar mig i vinter. Det är inte så att jag till varje pris måste bo i mitt tält under vintern. Om det inte fungerar så bra som det har gjort hitintills, så får jag lösa det på något sätt. Men det här är mitt hem nu. Jag träffar kompisar och åker iväg på samma sätt som om jag hade bott i ett hus. Jag är lite mer styrd av att se till att hålla värmen i tältet och ibland kanske jag får välja att stanna hemma för att elda.

Susanne berättar att varje vecka träffas ett kompisgäng och äter lunch. Då passar hon på att ladda sina power banks och att skicka filmklipp till sin dotter i Nya Zeeland. Det är dottern som klipper ihop vloggarna som Susanne lägger ut på YouTube.

– Jag har en del äventyr på gång till nästa år och jag hoppas att jag även då ska kunna ha tältet på ön som min hemmabas och utgå härifrån. Jag har tänkt vandra mer igen, i år har mycket tid gått åt till att göra i ordning platsen och lära mig om hur jag ska leva här med andra förutsättningar och nära naturen, berättar Susanne.

När detta inlägg skrevs, hade Susanne bott ute i vildmarken under nästan 200 dagar. Hon har lärt sig mycket nytt och tycker att det är härligt att kunna inspireras av naturen.

– Jag har aldrig tidigare varit intresserad av fåglar, men under sommaren lärde jag mig fågelläten med hjälp av Sveriges radios P1 och programmet Naturmorgon. Det ska verkligen bli spännande att se och höra vilka fåglar som blir kvar här under vintern, fortsätter Susanne.

– Om jag blir kvar här är det lite saker som jag vill fixa … Jag vill nog ha ett rum till – göra mer trall och koppla ihop två tält så att det blir lite mer plats till exempel för gäster, drömmer Susanne på sin ö i Indalsälven.